Simonstorps Historia

En summering sammanställd av Simonstorps Hembygdscirkel

Första gången namnet Simonstorp nämns är 1329 i ett brev, men man vet inte säkert att det är vårt Simonstorp. Som i de flesta fall när man försöker få fram uppgifter från gamla byar, så träffar man först på gårdsnamn. Här i Simonstorp nämns redan 1381 Myckelmossa eller Möclamosa. Det var i samband med ett jordbyte mellan Olof Ingevaldsson och Ingevast i Anunna. I 1543 års jordebok är Myckelmossa skrivet som kronogods och Måns brukade jorden. Det är skrivet att han hade ”god åker, passlig äng, gott fiskevatten, utrymme och mullbete samt timmerskog och vedbrand, varemot ollonskog saknades”.

I samma bok nämns också Erik i Rodga, Ingemund i Ålgöl och Håkan i Brevik samt August i Yddetorp.

I 1600 års jordebok finns ytterliggare några namn och gårdar, Måns i Simonstorp, Anders i Tummetorp, Anders i Espedal, Per i Ålgöl, Jöns i Mjälnäs och Håkan i Tegnetorp samt krono¬torparen Per i Köpshult.

De som brukade gårdarna i skogen ägde i de flesta fall aldrig marken. Det var först kronan och sedan de stora jordbruksgårdarna i Kvillinge, t.ex. Malmö gård, Björnsnäs med flera, samt även köpmän och borgare i städerna som ägde våra skogsgårdar. Med tiden har det mesta av skogen och gårdarna ägts av olika bruk. Det var Stavsjö bruk och Stens bruk på 1600- och 1700-talet. Därefter ägdes socknens skog mest av Finspongs Styckebruk, som omkring 1850 började köpa upp våra skogar.

Från 1918 har det till stor del varit Fiskeby Fabriks AB som har varit ägare till skogen. Från 1986 tillhör nu det mesta av skogen Holmens Bruk AB, sedermera MoDo AB och Holmen Skog AB.

Från början var det de gamla järnbruken som behövde mycket skogsmark för att få bränsle till sin tillverkning. Vi vet att både Stavsjö och Finspong bl.a. tillverkade kanoner. Det blev sedan mindre efterfrågan på krigsmaterial, och tekniken gick framåt, och då började istället papperstillverkningen.
Därför blev det Fiskeby och Holmen, som köpte skogen.

På 1600-talet blev våra största gårdar säterier. Det var Myckelmossa 1662, Rodga 1681 och Tegnetorp 1704.

Simonstorp tillhörde från början Kvillinge socken. Samtidigt som vår kyrka byggdes 1649 50 blev Simonstorp egen socken. Simonstorp var sedan egen kommun fram till 1952, då vi kom att tillhöra Kvillinge kommun, och vid den stora kommunsammanslagningen 1973 kom vi till Norrköpings storkommun.

Kyrkan invigdes den 23 eller 26 maj, 1650. Det var drottning Kristina som den 17/2 1640 gav befolkningen lov att bygga en kyrka. Det tog 9 år efter det att det kungliga brevet skrevs tills att man började med kyrkbygget.

Kyrkan kallades Petters kapell efter kyrkoherden i Kvillinge Petrus Petri Franc. Man använde även namnet Kristinas kapell. 1653 fick vi vår första egna präst, Nicolaus Duvaerus. Tidigare var det prästen i Kvillinge som kom till Simonstorp var tredje söndag och vid storhelgerna.

Prästen Nicolaus Duvaerus, eller Dufva, bodde först i Össby i Kvillinge. 1674 byttes Össby ut mot Yddetorp i Simonstorp. Yddetorp var sedan prästboställe fram till 1922 23, då den nya prästgården i samhället byggdes. Det lär ha varit den legendariske Kalle Fjärding (Karl Karlsson), som lade stenfoten till den nya prästgården.

Nio år efter kyrkans invigning inköptes på avbetalning en kyrkklocka, vilken upphängdes i en klockstapel på berget utanför kyrkan. Denna klockstapel brann ner på mitten av 1700 talet. En ny klockstapel byggdes ca 10 år senare, men placerades nu ihop med kyrkan, och där finns den ännu kvar.

1697 var den s.k. Rodgakyrkan färdig. Det var Peter Hellweg på Rodga, som i väveriet sysselsatte så mycket folk att kyrkan måste utökas. 1698 skänkte Hellweg också predikstolen till kyrkan. 1743 inköptes den lilla kyrkklockan.


Rodga
På order av Gustav III anlade Peter Hellweg år 1677 ett buldanväveri vid Rodga. Väveriet hade som mest ett 30 tal vävstolar och gav uppehälle åt ca 500 hushåll i Simonstorp och de närliggande socknarna. Buldanväveriet eller som vi säger, segelduksväveriet, upphörde omkring 1855.

Vad vi oftast förknippar med Rodga förutom väveriet är härskarinnan fru Graver, från omkring 1760 till sin död 1819.

Hon kom som guvernant åt Jacob Gravers barn. Denne var änkeman och det blev snart giftermål. Efter Jacobs död gifte hon om sig med Häradshövdingen Brandt. De sista 16 åren av sitt liv var hon ensam härskare på Rodga säteri.

Hon hade enligt sägnen god hjälp av kusken Söderström, som stod i nära kontakt med den onde eller ”phule”. Söderström hade därför mycket hjälp av den sistnämnde.

Det finns många historier om fru Graver och kusken Söderström, som med hjälp av den phule klarade av det mesta, (t.ex. färden på tre hjul hem, alltid fyra hästar, och berättelsen om hemfärden från kyrkan m.fl.). I Hembygdscirkelns böcker ”Simonstorp i våra hjärtan” finns en hel del berättelser om Rodga.


Simonstorps Gästgiveri
En Franc Krusebjörn fick tillstånd till gästgiveri 1639, och till en krog 1682. Denne Krusebjörn ägde bl.a. Ålgöl, Djupsund, Lilla Brevik, Luvebo och Espedal. Den förste gästgivaren som vi har namn på är Erik Andersson.

Det var det gamla huset vid nuvarande Jägarbo som användes till gästgiveri. Huset är från 1600 1700 talet och är nu, tillsammans med Fridhem intill f.d. Pensionärshemmet, byns äldsta hus. Gästgiveriet upphörde 1918.

Det var ca 10 12 vuxna som arbetade på gästgiveriets gård. Den var på 45 tunnland åker och där fanns kor, sex hästar, 2 oxar, höns, får m.m. Läs mer i Simonstorp i våra hjärtan del 2.

Skolan
Skolan kom till Simonstorp 1844. Den första var i Sockenstugan bredvid kyrkan. Av Sockenstugan finns nu bara lite rester av grunden. 1885 flyttades byns skola till prästgården Yddetorp. 1925 invigdes den nuvarande skolan i samhället.

I början av 1900-talet fanns det ytterliggare 3 skolor i socknen, Breviks skola fram till 1940, Rodga skola fram till 1948 och Tegnetorps' skola fram till 1938. Läs mer i Simonstorp i våra hjärtan del 1 och 3.

Järnvägen.
Med början i juli 1863 talet byggdes järnvägen mellan Katrineholm och Norrköping. Det var som mest ca 3300 man som arbetade med järnvägsbyggandet. Det fanns rallare, basar och ingenjörer inhysta i varje hus. Stationshuset byggdes 1865, och låg på östra sidan om spåret. Den 3 juli 1866 öppnades banan för trafik.

Kort därefter öppnade den gamle gästgivaren Wettergren en restaurang bredvid stationshuset.

I slutet av 1950-talet påbörjades ombyggnad av bandelen Åby - Katrineholm till dubbelspår, varvid Simonstorps stinsstation, som tidigare hade varit en strategiskt viktig tågmötesstation, nu blev en obemannad trafikplats.
Postverket drog in posten på stationen och ersatte denna med lantbrevbäring 31mars 1965.
Dubbelspåret togs i bruk i december 1964, och 1965 revs den gamla stationen. Den ersattes med en liten stationsbyggnad på västra sidan, som fungerade som väntsal. Även denna byggnad är sedan några år riven.

På den gamla järnvägsstationen fanns, förutom vanlig väntsal, en mindre väntsal för dem som reste med första eller andraklass. I den norra delen av huset bodde pumparens familj. Pumparen pumpade vatten till ångloken från källan i kärret. Källan finns fortfarande kvar.

I stationshuset fanns även postlokal. Där fick byborna hämta sin post och sköta sina postärenden. Hit kom också posten med tågen, för att sedan köras vidare till socknens gårdar och till t.ex. Rejmyre. Den första tiden kördes posten med häst. Det tog ca 4 timmar till Rejmyre och sedan skulle postiljonen tillbaks på samma dag. Läs mer i Simonstorp i våra hjärtan del 2.

Vad vet vi mer om det äldre Simonstorp?

Det har flottats mycket virke på våra sjöar, framförallt på Fläten och Svängbågen. Mellan dessa sjöar, vid Vik, fanns en rälsbana, där virket forslades på vagnar. Efter tippningen i Svängbågen drogs virket över till sågen på andra sidan, och efter den sågens nedläggning, till sågen i Näkna.

I Fläten fanns det också en mindre ångbåt, som drog virkesbuntarna och även transporterade folk. En söndag gick båten på en stor sten utanför Rövarholmen, när folk skulle till kyrkan. Stenen kallas efter denna händelse för kyrkstenen.

Det var inte bara timmer och annan ved som kördes med häst på de olika sjöarna under vintrarna, till sågverk, till stationen samt till de stora gårdarna på Malmölandet, utan det var även mängder av kol som kördes till järnvägsstationen.

Kolkörarna kom i konvojer från Rejmyreskogarna och stannade till vid Rödkärr och tömde deras vattenkälla, som låg på andra sidan vägen. Hästarna var många och drack mycket vatten, så att Edit fick hämta vatten till gården tidigt på morgonen innan kolkörarna kom.

Kolet kördes sedan till det stora kolhuset vid järnvägen mot Sme’ns hage. Där kunde man köra upp vagnar och slädfordon på en körbro och tippa kolet. Ibland fanns det tomma järnvägsvagnar inne på stationen och då kunde kolet tippas direkt i vagnarna.

Kolhuset försvann någon gång efter andra världskriget.

Här fanns också linbanan som gick till Rejmyre. Det var glasbrukets ägare som byggde linbanan, när han inte fick någon järnväg från Simonstorp till Rejmyre. Den togs i bruk 1895.

Från Simonstorp fraktades sand och annat material med linbanan, som kom hit på järnvägen och som skulle användas vid glastillverkningen. Från Rejmyre fraktades sedan det färdiga glaset och annat gods till det stora järnvägsmagasinet, som låg där nu Östgöta Lantmäns magasin är beläget. Det ursprungliga järnvägsmagasinet förstördes genom brand.

Linbanan upphörde 1926, i samband med att Rejmyre Glasbruk lades ner. Den revs 1930, men vissa lämningar finns kvar att beskåda.

Det har också varit stora bränder häromkring. En stor skogsbrand härjade 1826 hela skogen mellan Fläten och Svängbågen och upp mot Skogsby.

Vi har haft två dansbanor i samhället innan Skogsvallen byggdes. Den ena fanns i skogen ovanför vårt s.k. Pensionärshem och den andra fanns i Sme’ns hage. I Sme’ns hage fanns förstås byns smedja, och smeden Widegren bodde i huset intill, som nu heter Granbo.

Det fanns en telegrafstation, som förestods av Gunborg och Sander Larsson, i huset Odensborg, Dalstugevägen 34.

I Marielund, Stybbvägen 4, fanns Hildas kafé. Om man ägde några tioöringar kunde man på 20 30 talet gå dit och både få kaffe och goda kakor.

Det har också funnits hantverkare, t.ex. smed och skomakare.

I byn har funnits två affärer:

Byns första affär fanns i nuvarande fastigheten Björkliden, Kolvägen 4. Huset uppfördes 1900 av handlaren Johan Fredrik Kempe. År 1918 övertogs affären av den nybildade Simonstorps Handels¬förening, som blev Konsum 1926. Konsumaffären upphörde i mitten av 1960-talet.

Den andra var Privataffären i Björkbacken (Dalstugevägen 26), byggt 1901. Där öppnades en lanthandel 1926 av Sten-Olof Schmidt. År 1945 övertogs affären av familjen Nils Pettersson, som på 1960-talet sålde den, och efter ännu ett ägarebyte upphörde affären 1972.

Många föreningar har funnits, och de flesta finns fortfarande kvar. En av de äldsta är IOGT-Logen Trettondags¬stjärnan, som bildades i vår kyrka på trettondagen 1905. De första åren hade föreningen sina möten i en lokal vid Sikar. Omkring 1910 var det nya logehuset färdigt och det finns fortfarande kvar, men har om- och tillbyggts en del under åren.

Simonstorps Idrottsförening startades 1931. I början var det inte så mycket fotboll, utan mest allmän idrott.

Se separat information angående föreningarnas verksamhet.

En viktig del av aktiviteterna i Simonstorp har varit de offentliga danserna. I början av 1900-talet anordnades det danser på den gamla järnvägsbron, något söder om nuvarande bro, men också på Gästgivaregårdens loge. Vintertid kunde det bli en svängom i stugorna runt Simonstorp.

Den första dansbanan tillkom 1917-18, och låg ett hundratal meter från Smedjan i Sme’ns hage.
I mitten av 1920-talet flyttades festplatsen upp till skogen ovanför Fridhem (f.d. Pensionärshemmet). Det fanns planer på ett Folkets Hus, men dessa realiserades aldrig. När Simonstorps IF bildats 1931 fick de ta över dansarrangemangen, och då idrottsföreningen anlade Skogsvallen flyttades dansbanan dit 1932. I slutet av 1950-talet inleddes satsningen på torsdagsdanser, och då man efter ett par år började engagera de populäraste orkestrarna och artisterna steg besökarantalet kraftigt. Publikrekordet 3688 besökare är från 1975, då Flamingokvintetten spelade dansmusiken.

På grund av de allt högre gagerna, ihop med alltmer skadegörelse av den yngre publiken, upphörde torsdagsdanserna 1985. Sedan dess har danserna arrangerats på söndagskvällar, med en mognare, men fåtaligare, publik.



Intresseföreningen Simonstorparna, simonstorparna@simonstorp.net